lördag 23 mars 2013

You can call me Dolly!

Jag vet att det finns jätte många tjejer/kvinnor som bara önskar större tuttar men lika mycket som jag önskar mig att bli mamma mest av allt världen är det inte alltid att man får som man vill (tyvärr).

Jag önskar att jag hade mindre tuttar! Inte att jag skäms eller har värsta ångest över dom men jag känner mig som ett tutt-lisa, dom sitter aldrig på plats, inga bra bekväma bh:ar finns det, många toppar kan jag inte ha för man behöver vara mer slank, när jag går upp i vikt går brösten upp, när jag går ner i vikt så är brösten lika stora! Jag önskar mig mindre bröst bara.

 
Bild lånad från google

torsdag 21 mars 2013

Lättare sveda...

Idag har livet känts lite lättare.

Fixat en ny arbetstränings arbetsplats, hjälp från arbetsförmedlingen NOLL, fixat själv, helt själv trots noll ork eller förmåga att kunna "sälja" in mig själv. När ska arbetsförmedlingen börja hjälpa människor?! Behöver i alla fall detta.

Träffat min nya samtalsterapeut på vårdcentralen, byte från unga herrn som var alldeles för ivrig för min smak. Den nya, hon verkar toppen, här ska det tömmas i den tunga ryggsäcken full med känslor av misslyckanden och självkritik.

Allt har känts lite lättare, tills jag gick in på fb, såg andras nyfödda barn och uppdaterade arbeten, jag tar jag många steg "tillbaka" men min arbetstränings plats, men var sak har sin tid. Målet är att kunna arbeta rent hälsomässigt, karriär kanske kommer sen men visst svider det lite...

onsdag 20 mars 2013

det fortsätter göra ont...

Barnlösheten gör ont! En längtan som aldrig sover, som aldrig går att förminska. Denna tiden är tyvärr tvungen att gås igenom, genomlevas.

söndag 2 december 2012

Att leva på hoppet

Jag är otroligt trött just nu. Tror att det är ångesten och de mörkaste molnen som börjat skingra sig och då blir man bara så matt. Mötet med kommunen gav väl inte så mycket mer än att dom vill ha in ett läkarintyg för att se ifall vi ska påbörja en medgivandeutredning. Självklart får alla göra en medvetande utredning för att pröva sin rätt till att få adoptera. Men vi vill veta att det finns en chans att lyckas, det är psykiskt påfrestande att bli så granskad så det är inget man bara slänger in sig i utan hopp.

Däremot kan man avsluta och återuppta utredningen senare utan att det ligger en i bagaget. Jag ska till min reumatolog imorgon så jag hoppas hon kan skriva ett intyg som är läsligt och "possitivt".

onsdag 28 november 2012

Familjerätten

Imorgon ska vi till vår hemkommun och träffa en familjerättssekreterare ang frågor om eventuell framtida adoption.

Vi fick inte påbörja vår behandling för IVF och jag väntar på diverse utredningar av mina lungor (där sjukdomen ofta gömmer sig). En inläggning på sjukhuset i fyra dagar mitt i december, inte direkt spännande men tydligen nödvändigt.

Vår förhoppning nu är att vi ska få lite hopp om att det kanske går att få ett medgivande trotts min sjukdomssituation och sjukskrivning. Eller råd om vad som skulle kunna öka våra chanser så småningom, förutom att jag får ett nytt jobb och börjar arbeta heltid (kommer aldrig ske).

Får vi tillräckligt med hopp så struntar vi i IVF:n och jag kan starta ev medicinering och börja jobba eller studera så småningom och då kanske vi en dag får ett barn. Vårt alldeles egna underbara lilla barn!

prövar. .

Ifall jag får blogger appen på min telefon att fungera

måndag 12 november 2012

Förvirrade...

och förtvivlade...

Inga glada nyter här inte. Fick samtal från reumatologen förra veckan, efter jag varit på vanligt återbesök, att mina värden visar på att jag har/håller på att även utveckla SLE (en systemsjukdom inom samma grupp som min MCTD). Jag verkar vara på väg in i ett skov och man får inte vara i skov (dålig period) vid planering av graviditet), så budet var att vi måste avvakta med vår IVF (provrörsbefruktning).

Vi krävde fler prover och i dagarna kommer ett "slutgiltigt svar" ifall vi måste avvakta för tillfället. Jag skulle börjat med IVF medicinerna som är en nässpray nu på torsdag. Jag är ledsen, rädd, arg, besviken på min kropp, på orättvisan att vi ska ha en sån lång och smärtsam väg emot barn.

Jag har fallit långt ner och vet inte riktigt hur jag ska ta mig uppåt igen. Kanske är jag psykiskt inte ens lämpad att utföra en IVF behandling även ifall vi får ett ok från reumatologen?!Möte med IVF läkare på torsdag.

Samtidigt som jag efter några samtal för några veckor sedan fick ännu en gång konstaterat att i adoptionsländerna inte mottas ansökningar där en förälder är sjuk och då sjukskriven.

Hopplöshet, hopplöshet och lite mera hopplöshet. Dock slutar vi inte här vi ska bara samla lite kraft...